Längtan

Vissa dagar blir längtan extra stor. Två kompispar till oss fick barn igår och tänk, nu har de sina små liv hos sig, nu är de föräldrar. Undrar hur det känns det där att genomgå en graviditet, se magen växa i 9 månader, genomgå en förlossning och sen få uppleva föräldraskapet tillsammans. Vi är så glada för våra vänners skull att allt har gått bra, samtidigt blir dagar som dessa extra känslosamma och längtan blir så stor. Pratade med mamma på förmiddagen idag och hon sa att jag är så stark som orkar, vet inte om det är så men har man varandra orkar man kämpa och gråta tillsammans. Vi har fortfarande målet helt klart för oss; att vi en dag ska bli föräldrar och få uppleva det som vi tror är det största i livet. Det här är helt klart det svåraste vi har varit med om, både var och en för sig men också tillsammans och jag vet att vi kommer att orka ett tag till... Det är nu ca 2.5 år sedan vi började försöka få barn och det är en lång tid men det finns de som kämpat mycket längre än så. Man får bara inte ge sig även om det är skitjobbigt ibland! Det är bara så..... Vi tillåter oss ha nerperioder och sen ser vi det positiva i det hela, t.ex att vi kommer att ha allt vårt goa kvar sen när vännernas barn är stora :) Om man inte kan vara glad för någon annans skull så tror jag att man blir ganska bitter till slut, dessutom vill man ju att de ska vara glad för vår skull den dagen det blir vår tur, eller hur? Bloggen är min terapi och det är så skönt att gå in hit o skriva av sig ibland, man får sätta ord på sina känslor och sen känns det lättare att bära.