Idag den första april 2009 är det drygt ett år sedan jag och Mattias bestämde oss för att försöka få barn. Vi visste redan från början att det skulle bli svårt då min kropp inte fungerar helt normalt, jag har fina ägg men de lossnar inte av sig själv, något som kallas "PCO-S". I höstas gick vi utredning och de kollade upp oss båda två med prover och andra underöskningar. Efter detta fick jag knapra hormontabletter i 4 månader, tyvärr utan resultat. På fredag blir det därför dags att gå vidare med en annan form av behandling, jag ska ge mig själv sprutor i magen och då lossnar förhoppningsvis äggen. Vi ska försöka 2 månader med den här behandlingen och funkar det inte får vi göra provrörsbefruktning i höst. Det har varit en känslomässig berg-och dalbana senaste året och i början höll vi allt detta för oss själva men nu vet de flesta av våra nära och kära om vårt problem och det känns så skönt, man slipper frågor som "och när ska ni skaffa barn". Däremot inte sagt att man inte ska prata om det, det är nästan ännu värre; att undvika frågan till någon som man vet har svårt. Nej, gärna barnprat och stöd i väntan på vårt mirakel :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar