1½ vecka till semester

Jag har nog inte fattat det riktigt än men på midsommaraftons morgon när jag går hem från jobbet så har jag 4 veckors semester. Va skönt det ska bli! Det känns som om de veckorna kommer alldeles lagom, huvudet och kroppen är fortfarande lite "efter" när det gäller energi från senaste IVF-försöket. Vi mår annars okej de för det mesta, försöker att ta en dag i taget och ta det lugnt när vi behöver. Känslorna kommer över en vissa stunder och livet känns så förbaskat orättvist vissa stunder och det är orättvist, alldeles tokigt orättvist. Men samtidigt hjälper det inte att gräva ner sig i det även om man måste få känna så ibland. Det gäller att samla kraft och orka ta nya tag i augusti, det är vårt mål just nu.
Jag fick rabarber av snälla grannen och snälla mamma förra veckan. Gjorde rårörd rabarbersaft för första gången, något som verkligen rekommenderas! Den smakar mycket mer än kokt och så är den ju så smidig att göra :) Jag satte rabarber i trädgården i år men det tar ju några år innan de ger skörd, tur att andra har så länge. Däremot har vi egen fläder, det blir saft av blommorna om någon månad. Så härligt att ha frysen full av somriga smaker i vinter!

Berg- och dalbanan

3 dagar har gått sedan det stod helt klart att vi inte skulle få bli föräldrar den här gången heller. Nu är jag ledig några dagar, fram till lördag kväll för att vara mer exakt. Det är nog tur för de här två nätterna som jag jobbat nu är precis vad jag har orkat. Sen har jag ju fördelen att få sova efter varje arbetspass vilket gör att man känner sig ganska pigg när man vaknat ändå.
Pratade med en jättegullig barnmorska idag som jobbar på Carlanderska. Hon tyckte att det var väldigt tråkigt att det inte gick vägen för oss denna gången. Hon berättade också att vi kan göra FET (sätta tillbaka ett av de blastocysterna vi har i frysen) i augusti om vi vill, tidigast 10 augusti i så fall. Inför återföringen behöver jag bara äta tabletter, inte sprutor vilket jag blev väldigt glad över. 10 augusti är 2 månader bort och det kommer nog att bli ganska lagom. Just nu snurrar det väldigt mycket frågor och funderingar i mitt huvud och energin känns som sagt var noll emellanåt. Jag vet att det kommer kännas bättre i augusti när vi haft semester och tagit det lugnt och samlat kraft, det försöker jag tänka på nu.
Just nu är jag så trött på allt vad barnlängtan, IVF, hormoner och kämpande heter. Jag vill bara ta en paus från alltihop och bara vara ett tag. Samtidigt försöker jag ta det lugnt och känna efter hur mycket jag orkar. Känner jag mig nere så är jag inte rädd för att det får bli lite tårar, oftast känns det bättre sen. Tänkte tillbaka idag på när vi bara hållt på lite drygt ett år med behandlingar, mitt inne bland tabletter och sprutor, så "enkelt" allt var ändå, om vi bara anade vilken resa som låg framför.... Varför kunde det inte funkat med lite tabletter eller sprutor bara? Varför finns det inte någon slags rättvisa eller turordning? Det kan räcka med väntan nu eller i alla fall efter nästa försök. Helst av allt skulle jag bara vilja kunna bestämma att min kropp kunde funka normalt med ägglossning varje månad så vi hade någon slags chans att försöka själva mellan IVF-försöken.
Vissa saker blir inte som man tänkt sig i livet, så är det bara. Det gäller bara att försöka härda ut och tänka att snart så blir det vi som har turen på vår sida. Målet är fortfarande glasklart även om sorgen är större, för tillfället åtminstone. Om någon månad ska energin vara tillbaka, det bestämmer vi ;-)
Vi kramas mycket och gör det vi mår bra av, det andra vår vänta ett tag tills energin är tillbaka.
Imorgon ska jag göra rabarbersaft och så ska vi till banken på eftermiddagen och prata lite räntor, spännande....

Baksmälla

Ja, ungefär så känns det idag fast man inte drack en droppe alkohol igår. Idag sov vi länge och kände inte för att hitta på så mycket fast vi har typ hundra projekt här hemma som vi borde sätta igång eller fortsätta med. Mitt på dagen tog vi med oss hundarna och åkte ut till Hären och badade. Det är så härligt att se våra små lurviga hur de njuter när de simmar omkring :) Lady drog i kopplet som en galning så fort hon fick se vattnet, sen sprang hon i och var i länge. Leia tog det lite lugnare, badade först tassarna men sen efter en stund var hon ute och simmade också. Det var så skönt att komma iväg bara vi fyra och bara njuta en stund. Man kopplar bort hopplösheten en stund.... Sen så ser man ju redan hur otroligt mycket annat det finns i livet än barn och att man återigen är så tacksam att vi har det bra för övrigt. Sen är ju såklart saknaden efter barn enorm men hade vi inte fokuserat på annat än barnlösheten i livet så hade det inte varit så lätt att se framåt heller.
Igår kväll var två av Mattias kusiner här med sina familjer. Vi grillade både hemmagjorda hamburgare och kycklingspett samt lite ugnsgrönsaker och såser till det. Både barnen och de vuxna var duktiga på att äta och faten var tomma sen, perfekt! Det är så behagligt att umgås med familj och vänner som vet hur vi har det.
Tack för alla fina sms och kommentarer på bloggen senaste dygnet, vi hade aldrig orkat kämpa så om ni inte fanns med oss på resan! Många varma kramar till er :)

Det är över

Denna gången tyckte vi ju att det var dags för ett annat slags inlägg än de andra gångerna men tyvärr blev det inget denna gången heller. Senaste veckan har vi svävat i ovisshet. I söndags och måndags fick jag en liten liten blödning, tänkte direkt att det var kört men så slutade det och det har det aldrig gjort innan, de andra gångerna det har gått åt skogen så har allt kommit med dunder och brak om jag uttrycker det så. I tisdags tog vi ett gravtest som visade svagt men positivt- hoppet tändes ju såklart. I torsdags fortfarande positivt men strecket såg likadant ut. Ringde till Carlanderska igår och barnmorskan kunde inte säga riktigt vad detta betydde, antingen så var det ett tidigt missfall eller så skulle testet visa starkare om några dagar, ibland får man små ofarliga blödningar i början av en graviditet. Igår kväll började jag blöda mera och i morse när vi tog ett nytt test så var strecket svagare. Ett tidigt missfall alltså. Vet inte riktigt om jag kan glädjas åt att lilla stjärnan i alla fall fäste vid litegrann? Just nu så är tårarna en millimeter bort hela tiden och livet känns så vansinnigt orättvist. Det känns så surt! De i frysen kanske är ännu bättre och det kanske blir vår tur med en av dem men vaddå, det var ju vår tur nu!!! Varför kunde inte stjärnan stanna??

Har verkligen under de här 3,5 åren som vi kämpar försökt vara så positiv jag kan och orkar men jag vet inte om jag håller på att tappa lite av den förmågan. Det känns så surt och orättvist, varför kan det inte vara vi den här gången? Varför kunde det inte fått vara vi som fått se ett litet hjärta slå om några veckor också, varför bara dem som inte ens kämpat hälften så länge som oss och som kommer få se ett litet hjärta nästa vecka....
Ute har det blivit sommar sedan vi körde igång detta försöket men det känns som om livet står stilla. Vi hittar på mycket roligt och just nu försöker vi fokusera på Smögentrippen över midsommar med goa vänner och semestern på Öland, samtidigt är sorgen närvarande hela tiden.
Som tur är så har vi familj, vänner och arbetskamrater som är väldigt kloka och förstående. Man behöver inte alltid förklara varför man inte alltid är på topp. Ni har stort tålamod med oss och jag hoppas ni orkar ett tag till. Någon gång på något sätt ska vi bli föräldrar. Vi ger inte upp!
Nu ska jag gå ut och städa bort frömjölet från altanen, lite goa vänner kommer hit och grillar ikväll, känns skönt! Vägrar att sitta och gräva ner mig hela dagen.....