Pensionärsjävlar

Har ni sett Pensionärsjävlar på kanal 5? Så himla skönt program!

Usch, idag har jag varit hemskans trött, hade huvudvärk redan när jag vaknade och den sitter i än så det fick bli en tv-kväll efter simningen. Imorgon blir därför en lugn dag, ska iofs ha Tupperwareparty på kvällen hos en jobbarkompis men fram tills dess kan jag ju greja här hemma i min egen takt!

Om ett par veckor ska vi ringa till RMC i Linköping och boka behandlingsstart, känns jätteskönt att komma igång igen. Vi har nog bestämt oss för att det blir vårt sista försök där, om det inte funkar då söker vi oss till någon annan klinik. När vi ändå ska börja betala själva så ska vi ha de allra bästa förutsättningarna där behandlingen anpassas efter oss helt och hållet tycker vi. Ibland när jag ser tillbaka på vår barnlösa tid så kan jag inte fatta att det snart är 3 år sedan som vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. Om det hade fungerat direkt så hade vi haft en 2-åring hos oss nu. Det var inte så här vi hade tänkt att det skulle bli, trodde inte att detta skulle drabba oss. Ofta kan man tänka "varför just vi", ska det vara så himla svårt att få till ett litet liv i magen när "alla andra" föder barn hit och dit? Sen är det ju inte så att alla andra gör det, det finns många mer som kämpar men det kan kännas så ibland. Samtidigt i all längtan och sorg kan jag känna ett lugn. Hade vi haft en 2-åring nu så hade hela gravid- och bebistiden varit förbi. Nu har vi den framför oss och jag ska njuta till hundra procent när jag väl är där. Förmodligen kommer jag ändå klaga på hur jag mår och så vidare som alla andra som går igenom samma sak men ändå vara sååå tacksam...

Ingen vet när vår tid kommer men man kan ju alltid våga hoppas lite (eller rättare sagt 35%) på att det blir nästa år...

Fröken avslappnad

Så här hade Leia aldrig legat för ett halvår sedan. Något har hänt sista månaderna, helt plötsligt kunde hon lägga sig i soffan eller bädden på rygg och visa klart och tydligt att hon ville bli kliad på magen. Så gjorde hon aldrig innan, försökte man lägga henne lite på sidan och klia henne på magen så satte hon sig genast upp eller la sig på mage och sedan fick man en massa pussar :)
Kanske har det med åldern att göra? Hon är ju himla skön vår stora-lilla tjej!

En annan hund här hemma som sedan dag 1 har varit totalt avslappnad.... hon tar gärna mer gos än vad hon ger...

Idag när vi vaknade efter att ha jobbat natt resp. haft en trevlig kväll hos goa vänner till inatt firade vi min kära pappa och farfar med middag på vita huset i Gnosjö. Mycket god mat var det där, färsbiffar med potatis, grönsaker och kantarellsås, mums! Om en liten stund ska vi till Mattias pappa och fira honom. Tänk vad underbart det vore att få fira en pappa i det här huset nästa år. Hoppet finns, ca 2 månader tills nästa försök är i full gång.....!

Hemlagad fudge och lotter blev årets farsdags-present.

Januari

I början av januari, när det nya året har skålats in och vi har njutit av julen så mycket vi kan börjar vi nästa hormonresa, det känns lite delat. Detta blir ju vårt sista betalda försök inom landstinget, om inte det lyckas får vi börja betala själva. Pratade med RMC i Linköping idag och de tyckte att det var jättetråkigt att det inte hade blivit något den här gången, de känner verkligen med oss också, det känner vi! Sjuksköterskan som jag pratade med tyckte inte det fanns någon anledning till varför det inte skulle funka nästa gång, allt såg ju perfekt ut egentligen. Skönt att höra :) Vi hade helt enkelt inte turen på vår sida den här gången. Vi är hoppfulla inför januari ändå, när man har kämpat och längtat så här länge efter barn så har man inget annat val än att fortsätta kämpa. Vi vet vad målet är! Några timmar efter vi fått veta att det inte gått vägen den här gången och var på väg upp till avslutningsfesten för racingen i Linköping så skojade vi och sa att om 5 år sitter vi väl med två trotsiga barn i baksätet och undrar vart tiden tog vägen :)
Idag har vi en riktig latmaskdag här hemma, eller allra mest vovvarna, jag smågrejar lite, försöker få undan lite innan jobbarhelgen tar vid. Om en stund ska jag väcka älsklingen som jobbat 5 nätter i rad, skönt för honom med en ledig helg nu!

Delade känslor

Det här väldigt mycket delade känslor för tillfället. Ena sidan av känslorna vill bara skrika och säga faaaaaaaan varför blir det aldrig vår tur??? Har vi inte väntat nog? Kommer vi någonsin ha tur i det här? Hur länge orkar vi?

Andra sidan av mina känslor känner att det finns så mycket annat än barn i livet och att vi har så mycket att vara tacksamma för. Julen närmar sig och vi har en massa roligt inplanerat framöver, vi bor på ett underbart ställe och vi har det bra tillsammans, kanske bättre än någonsin. Den positiva sidan av mina känslor är större än den hopplösa och den här gången reste vi oss lättare än i våras när vi inte fick några befruktade ägg alls. Nu vet vi att hoppet finns och förmodligen kommer vi att ha turen genom provrörsbefruktning.

Det känns skönt att ha ett jobb, att ha tupperwarevisningar vid sidan om jobbet, att träffa vänner och familj som vanligt och att spela på cellon. Det känns underbart att snart börja planera inför julen; vilket julgodis som ska göras, hur adventsljusstaken ska se ut i år och hur årets julkort ska utformas. Det är väldigt viktigt att livet fortsätter som vanligt trots det här men i en lagom takt för att känslorna ska hinna med. Vi måste tillåta oss att sörja och det gör vi, pratar mycket om det och hur planerna ser ut i framtiden.

Nu har jag jobbat två nätter och efter inatt är jag ledig ett par innan jag jobbar helgen. På torsdag har jag ett tupperwareparty inbokat, känns jätteroligt! Nehepp, dags för lite kvällsmat strax och lite mys med sambon i soffan såklart :)

Ni kan släppa era tummar nu...

Idag försvann hoppet från oss, besvikelsen kom till oss i en röd form i slutet av dopkalaset. Precis innan paketöppningen. Det var vansinnigt svårt att hålla tårarna borta. Jag sa ingenting till Mattias direkt utan väntade tills vi satt oss i bilen och skulle åka mot Linköping (med mellanlandning hemma för att byta om) för nästa fest. Då kom tårarna, jag behövde inte säga vad det var till Mattias, han förstod direkt. Jag tror att vi genomgick miljoner känslor på vägen hem från dopkalaset. Väl hemma stod vi i hallen och bara kramades. Det finns inga ord för hur det känns, det känns bara så otroligt tomt, tomt i livmodern men framförallt tomt i hjärtat. Den här gången såg ju allting så bra ut och vi hade ju börjat hoppas att det kunde gå vägen.

Livet är verkligen inte rättvist, inte någonstans ibland. Det här är ett grymt lotteri, det kunde lika gärna varit vi som fått högsta vinsten den här gången. Det finns så många andra som fått det efter att ha kämpat så och vi är så glada för deras skull. Sen finns det dem som får kämpa så många gånger fler innan de har turen.

Att åka till Linköping ikväll var ändå bra tror jag, livet måste gå vidare och det var roligt att kunna vara med på middagen och se Markus ta emot sitt pris i Radical. Det kändes ändå okej under kvällen men vid 22-tiden hann känslorna ikapp oss och vi bestämde oss för att gå tillbaka till hotellrummet och ta det lugnt.

Så vad är nu planen? Jo, vi ska ta det lugnt några månader har vi bestämt, åtminstone till efter nyår. Fortsätta med lchf och kanske även akupunktur, jag tror att båda är bra för mina hormoner. Efter nyår gör vi ett nytt provrörsförsök i Linköping, om det inte lyckas den gången heller så är nog planen att söka sig till en privat klinik som kan lite mer om pco-s och som är lite mer flexibla i sin behandlingsmetod, som kan ändra den efter våra förutsättningar för att chansen ska bli maximal. Av de som genomgår provrörsbefruktning blir ca 80% gravida efter 3 försök så 3 försök har vi redan bestämt oss för att vi ska ge det. Sen får vi se om vi fortsätter med det eller om planen blir en annan. Jag har inte funderat så mycket på adoption tidgare, kanske mest för att vi bara gjort ett riktigt provrörsförsök och inte är i de tankebanorna än men idag när vi satt i bilen var det som en varm känsla kom över mig när jag tänkte på adoption. Ja, kanske det kanske... Det är en lång väg att gå, kostar väldigt mycket pengar och tar nog grymt på krafterna men det känns skönt att man ändå känner det som en möjlighet. Det är något lika stort att vara med om, det är jag säker på. Så hur vi blir föräldrar det får framtiden utvisa.

Vi vill ge ett stort hjärta till alla er som följer oss, stöttar oss, kramar oss, peppar oss. Vad skulle vi göra utan er? Vi hade inte orkar, det är säkert. Ni betyder så mycket! ♥♥♥