Snart är det två år sedan vi började hoppas på att få en liten, allteftersom tiden går känns tanken att någon dag kunna bli förälder ganska långt borta. Samtidigt så känns det ibland väldigt nära, och förhoppningsvis behöver vi inte vänta flera år till. Cystan i min ena äggstock är borttagen och ärren är snart helt läkta, vi har båda gått ner några kilon och därmed ökat chanserna för att lyckas med provrörsbefruktning. Vi fortsätter kämpa med vikten och vill gå ner mera. Vår doktor här i Värnamo vill vänta ett par månader till och se om min kropp lyckas komma igång på egen hand efter operationen, hittills inga tecken på detta tyvärr men vi håller tummarna. Vore ju så skönt att slippa göra provrör, men det blir det till våren om inte kroppen börja fungera normalt. Som jag bloggat om tidigare så mår man väldigt mycket upp och ner när det gäller barnlöshet. Ena stunden känns det hopplöst och andra stunden helt okej. Jag har turen att ha världens bästa sambo, han stöttar mig alltid och jag hoppas att jag gör detsamma. Utan varandra hade vi aldrig orkat så här långt och jag är helt övertygad om att detta gör oss starkare, vi har blivit den här erfarenheten och resan rikare, tillsammans. Den som inte gått igenom barnlöshet kan inte förstå hur det är men man kan som vän välja antingen om man redan tror sig veta hur allting är kring detta ämne och få en att må ännu sämre genom att ge "goda" råd eller så kan man stötta. Tro mig, det finns båda sorter i vår närhet. Ett stöttande exempel var när vi fick ett julkort innan jul av goa vänner från Västergötland där det stod "nästa år är ert"! och vi hoppas och tror att det verkligen är så att 2010 är vårt år :)
